Det har i stort sett aldrig varit bra för mig i början av livet, speciellt inte självförtroendet som deffenitivt inte är bra nu heller. Men det är något jag kämpar för. I början av min skolgång tog mobbningen över, den tog över mitt liv och tryckte ner mig TOTALT, jag mådde skit i en lång period och hade i stort sätt inga riktiga vänner. Visst, jag kanske hade någon vän då och då, tex när deras vänner var sjuka men dom försvann och börjar reta mig/trycka ner mig osv direkt någon dag senare. Jag stog ut med det dagligen från 1an till halva 6an, jag var mobbad av både elever, lärare och rektorer. Tror ni dom förstod hur dåligt jag mådde? Nej ingen, jag gjorde det misstaget att inte berätta för någon. Eller jag hade ju kompisar genom internet som visste, men det var inga riktiga vänner, inget som hjälpte. Jag berättade inte ens för min familj, varför inte? Jo för jag ville inte att dom skulle vara missnöjda över deras dotter/syster, jag trodde alla skulle hata mig lika mycket som alla i skolan gjorde. Men innerst inne visste jag att dom fanns för mig, men jag vågade inte..

Självmordstankarna varade i perioder, flera gånger försökte jag men flera gånger fegade jag också ur. Jag försökte tekniskt sett att begå självmord på flera olika sätt. Men misslyckades, antingen pågrund av feghet eller bara misslyckande. Men varför? Jo, att hålla sånt inom sig själv är hårt. Att inte dela, få hjälp eller att bara ligga ensam på sitt rum och gråta konstant över att ingen gillar en, att man känner sig hatad. Är det egentligen okej att en liten unge ska må så dåligt? Att den får skador för hela livet? När dom kastade elaka ord på mig sänkte de samtidigt mitt självförtroende för varje gång, vilket var flera gånger per dag.

Men min räddning var på flera olika anledningar, men jag fick en vän. En speciell vän, trots att vi blev vänner genom internet så lyssnade hon, pratade med mig i mina ensamma stunder och faktiskt hjälpte mig så gott hon kunde! Jag kände mig äntligen omtyckt av någon, vi pratade varje dag, på sms, samtal och då msn. Hon fanns alltid där och fick mig att faktiskt må bra. Hon är den som fick mig att orka stå på benen först av alla och fick mina självmordstankar att gå bort helt! Trots att jag gjort dumma saker under vår vänskap så är jag ändå tacksam och ångrar varje sekund av de jag gjort som inte är okej.. Men jag skulle vilja tacka henne för allt, men allt hon gjort för mig är obeskrivligt. Det är svårt att tacka en sån sak, jag kommer aldrig kommer kunna tacka henne nog för allt hon hjälpt mig med men jag är så oerhört tacksam, tacksam för att hon alltid fanns där för mig. Hon är en utav de finaste vännerna man kan få, liksom att få någon som ligger på botten till att faktiskt vara glad är ju ganska svårt..jag hoppas hon vet hur mycket det betyder för mig, allt hon gjort! Det är en tjej som alltid kommer vara i mina tankar oavsett om vi är vänner eller inte, hoppas fler kan vara/bli lika godhjärtad som henne! Men jag kämpade samtidigt mot mobbningen, hon var ju inte här, så jag satt ändå själv på rasterna och fick orden mot mig. Jag mådde rent ut sagt skit som tidigare. Men en dag brast det, en dag kom jag fram till mamma när hon lagade mat och bara grät. Vi pratade i flera timmar och hon förstod precis, och hade själv fattat att det var något. Vi åkte till skolan och hade flera möten, men eftersom även lärare och rektorn var emot mig hände INGET, dom såg inte att jag var mobbad. Varför skulle det förekomma på deras skola? Tillslut valde mamma att jag skulle byta skola, jag gick då i vattenpolo och hade vänner där ifrån. Därför började jag i en skola en bit bort där 4 killar gick, varav 3 i samma klass. Där fick jag vänner och började faktiskt må bra, jag hade fått vänner.

Självförtroendet var fortfarande inte bra.. Som jag skrev började jag må bra efter jag bytte skola, där jag hade folk att vara med utan att bli ner tryckt! Där jag faktiskt var i första hand och inte ett andra handsval. Jag trivdes rejält! Mitt självförtroende kanske inte var på topp, jag kanske inte mådde bra till 100% i tankarna då mitt självförtroende drog ner mig inom mig. Jag tryckte ner mig själv, allt var bra förutom det. Som dom flesta tjejerna nu för tiden har alltid någon gång sett ner på sig själv, sett sig som ett fetto eller liknande. Det gjorde jag, i flera år. Men i 8an tänkte jag inte på det på samma sätt, det var till och från, men inte som förr. Men sen kom alla tankar tillbaka, tiden när jag skulle börja tänka på gymnasium detta år. Först då började jag bry mig om mig på riktigt, men på fel sätt. Jag började tänka tillbaka på mobbningen.

Men hur då? Jo jag tänkte på alla ord som jag fick mot mig då, hur tjock och ful jag var. Jag insåg att jag faktiskt behövde göra något för att kunna gå in på gymnasiet i augusti samma år och fakitkst ha självförtroende. Att kunna vara stolt över hur jag faktiskt ser ut, för jag trodde ju att, precis som median säger. Är man smal och fin får man vänner. Den inställningen hade jag, det var svårt i början men min motivation tog mig uppåt. Den tog mig upp att kämpa! För jag brydde mig BARA om mitt mål, hur mycket som andra sa till mig att sluta för det kommer gå för långt. Jag tänkte aldrig på det, att det faktiskt kunde skada mig att må ÄNNU sämre. Jag började träna som fan och så småning om börja äta dåligare. Detta har pågått i ungefär 3 månader, och det är mot sämre håll. Jag är långt ifrån klar med mitt mål, men jag är också långt från att kunna ändra mina tankar..